Som pastor och predikant möter man människor både innanför och utanför kyrkan. Bland allt man får höra från olika håll, uppskattning eller kritik, finns också mycket humor. Eller sanningar inlindade i ett skämt, för att lättare nå fram. Som den här historien som säkert berättats på kyrkkaffet eller från predikstolen:
En kyrkbesökare ifrån en grannförsamling kommer på besök till gudstjänsten och blir efteråt tillfrågad om det ”andliga läget” hemma. ”Hur är det med er nuförtiden? Är stämningen god i församlingen?” Svaret kommer rappt och övertygande: ”Jag ska säja som det är, att det är inte mycket med församlingen. Det är faktiskt bara pastorn och jag som det är något med.” Sekunderna efter fortsätter svaret, fast lite mer lågmält och med stor allvarskänsla: ”Och Gud vet hur det är med pastorn…”
Vi kanske ler lite åt detta självkoncentrerade uttalande, men historien har ett budskap. Det handlar om att inte vara för självgod. Man kan lätt bli hemmablind och bara se grannens gräsmatta, som ofta ser grönare ut, åtminstone på håll. Ett särskilt djup blir det dock om man ser det från den ensamma vinkeln, med perspektiv från den som känner sig övergiven och maktlös. En vemodig och tragisk bild växer fram;
vi ser en trött människa, som kämpat en hård kamp och nu ser sig stå ensam. Finns det någon mer än jag kvar? Har alla andra svikit?
Profeten Elia fick vara med om väldiga upplevelser, där Guds kraft syntes och kändes. Han, och de som var med, kunde knappast tvivla på Guds styrka och omsorg. Ändå säger han till Gud i ett uppgivet samtal, att alla andra är borta, och själv är han hotad till livet. Han är ensam... ”Jag är ensam kvar, och nu står de efter mitt liv”... 1 Kungaboken 19:10,14.
Många tusen kristna möts under somrarna till olika konferenser, möten och högtider. Tillsammans med min familj brukar jag besöka minst två stora konferenser under två veckor på sommaren, ibland fler. Men denna sommar blev det inga konferenser i Sverige. Och inte i resten av världen heller. På grund av Coronapandemin försvann den möjligheten. Vi som förr mötts i tiotusental för att finna styrka i gemenskapen; lovsjungande, längtande, skrattande, gråtande, från alla generationer och med olika bakgrund, fick nöja oss med konferens via TV eller dataskärm, eventuellt med någon närstående i samma rum. Och även de vanliga besöken sommartid av familj, släkt och vänner uteblev, eller begränsades. Det blev en annorlunda sommar. Och många har känt ensamheten särskilt stor.
Vi behöver varandra nu mer än någonsin. Coronapandemin sätter spår i sjukvård, i sorg och förluster, men också i isolering. För den som i vanliga fall lever ensam, har denna tid varit särskilt svår, det kanske inte funnits någon att dela isoleringen med. Tillfällen till gemenskap har varit begränsade av restriktioner, och dessutom kanske man inte vågat gå någonstans, även om det varit möjligt. Det är lätt att känna sig lika ensam, och kanske hotad, som profeten Elia gjorde i berättelsen.
Du är inte ensam. I sommar har vi delat gemenskap utomhus vid Sommargården i Skillinge och på Lärsätersgården, senare på onsdagsbön och gudstjänst i Centrumkyrkan. Dessutom en välbesökt Alpha-kurs varje torsdag. Och hela tiden har vi firat Helgmålsbön lördagskvällar via Youtube. Onsdagsbönen erbjöds dessutom hela sommaren via en digital plattform. Och hemgrupp, söndagsskola och scouter möts också.
Nej, du är inte ensam. Vi är inte ensamma. Det finns många ”som inte har böjt knä för Baal”, för att nu fortsätta att citera från berättelsen i Första Kungaboken. Jag är glad och stolt för den stora arbetande stab av medarbetare och volontärer som ser till att Centrumkyrkans dörr är öppen för gemenskap, i olika former,
för olika människor. Välkommen tillbaka när du kan!
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
_________________________________________________________________
Vi lever i planeringens tidevarv. Man kan nästan inte komma överens om någonting för de närmaste dagarna eller framtiden, utan att en kalender kommer fram. Redan för 30 år sedan hade unga människor planeringskalendrar i storleksordningen mindre lexikon eller fransk grammatik för gymnasiet. Män och kvinnor i karriären, med märkeskläder och matchande dokumentportfölj, eller dator- väska av något slag, tog också fram sin Filofax, Proplan eller annan lämplig system-kalender. Pastorer och präster hade ibland en något mindre specialutgåva från något kyrkligt förlag, med kyrko-årets texter inlagda… Och de användes flitigt! Den enda skillnaden i dag är att de flesta bytt ut tjock kalender mot tunn smartphone, och skriver in möten i mobiltelefonen. Med påminnelser och kontakter.
Även äldre människor planerar mycket noggrant. Ingen lovar något utan att ha hämtat kalendern, som oftast är fullspäckad. Det gäller att precisera sig om man vill något. En gång när jag ringde en omtyckt pensionerad predikant på 1980-talet, för att fråga om ett besök, var han glad att han kunde komma om ett halvår. Det var hans första "lucka" i planeringen. När jag sökte honom 10 år senare var han bokad nästan två år framåt!
Det var bättre förr, brukar folk säga. Nåja, men annorlunda i alla fall. Man var lite försiktigare i sin planering. Tiderna under 1900-talets världskrig, och även omedelbart efteråt var osäkrare, och det gick inte att planera så långt. Vem kunde veta framtiden? (Precis som om någon känner den nu!) Tempot i livet var inte lika upp-skruvat som idag, och utbudet på aktiviteter inte alls lika stort. Man arbetade och fixade familjen, kanske hade en fritidssyssla, idrott, handarbete eller kyrkokören. Folkhemmet i Sverige växte fram.
Vår tid erbjuder många aktiviteter, förutom alla möten som har med arbete och skola att göra; oändligt utbud av idrott och sport, musik och kultur, klubbar, spel och krogar, bio och teater, kyrka och intressegrupper och hundratals Tv-kanaler. Och så Internet! Webben! Där man går förbi tiden och gör livet virtuellt, eller tittar på något on demand. På begäran. Hur hanterar man då tiden, att få den att räcka till det som man verkligen vill göra?
Den som har minnen från kyrkliga sammanhang kommer ihåg att man förr, när man pålyste kommande Gudstjänster, la till uttrycket "om Herren vill, och vi får leva". Det berodde inte bara på att tiderna kändes osäkra, utan kom från ett bibelcitat: ”Ni borde säga: Om Herren vill, får vi leva och göra det eller det”. Jakobs brev 4:13-15. Författaren ville visa att man inte skulle vara övermodig och ta allt för givet när man planerade framtiden. Motiveringen, enkel, logisk och fortfarande gångbar, finns i början av samma bibelord: "Ni vet inte hur ert liv blir i morgon". Sant. Och utifrån hur världen förändrats det senaste halvåret, med en pandemi hängande över oss, och som hotar bryta ut igen om vi inte är nog försiktiga, så har denna snart 2000-åriga sanning från Jakobs brev blivit högst aktuell. Morgondagen har blivit svårare att planera. Vissa aktiviteter är inte genomförbara, och också det vi gör, kräver speciell hantering av nästan alla situationer. Hur går vi vidare?
Ändå hade Centrumkyrkans vänner ett konstruktivt och levande samtal på vår höstupptakt nyligen, där vi talade om vad vi önskade göra i vår gemenskap. Drömmar, förhoppningar och konkreta förslag var i centrum under en helg i Lärsäter. Vi utgick ifrån Nehemja-boken, och citatet där Nehemja säger ”vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra”, Nehemja 2:12. Det som kom fram kändes väldigt intressant och riktigt. Stor delaktighet och samtal kring visioner. Under kommande månader får vi se vad som blir verklighet av detta, som vi upplever att Gud lagt på vårt hjärta att göra. I alla fall planerar vi för det… För Guds Ord talar inte bara om försiktighet. Nej, det övervägande budskapet handlar om framtidstro, visioner, himmelska idéer, planer, strategier och långsiktigt byggande.
Var med du också! Planera in Centrumkyrkan i Din kalender, pricka in viktiga samlingar och prioritera gemenskapen och arbetet i ditt närområde, givetvis utifrån de möjligheter Du kan delta i under betryggande former… Vissa saker behöver vi nog inte fråga Herren om Han vill. Guds församling ska byggas, uppdraget är givet, gemenskapen och arbetslaget väntar. Däremot är frågan vad Gud ingivit i Ditt hjärta att göra för församlingen och bygden? Vilka gåvor har Du, och vilken dröm lever i Ditt inre? På Lärsätersgården var känslan att vi ska satsa helhjärtat. En gång till. Precis som de gjorde, som var med och byggde upp vår kyrka. Vi bygger vidare. Fast vi inte känner morgondagen. Om Herren vill, får vi leva och göra det. Välkommen till vännerna och bygglaget i Centrumkyrkan.
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Våren 2020 liknar ingen annat. Jag behöver nog inte säga mer… Oron finns ännu kvar för många människor, hur länge kommer vi att ha det så här? När får vi mötas igen utan att vara rädda? Förutom oron för vår egen eller anhörigas hälsa, så har vi oron för inkomsterna. Får vi behålla jobben, kan vi bo kvar i vårt hus eller vår lägenhet?
För oss som kyrka finns också frågan om församlingsgemenskapen och den verksamhet som vi bedriver, både i Centrumkyrkan, på Kungsörs Återvinning & Secondhand, och den mission i andra länder som vi stöttar utifrån detta arbete. Hur kommer det att gå med alla som jobbar hos oss, anställda eller i särskilda arbetsmarknads-åtgärder, volontärer och alla andra som har sin arbetsgemenskap hos oss, nu när KÅS måste stänga butiken en tid? Vad händer i Lettland och Vitryssland om vi inte kan skicka lika mycket bistånd? Hur går det med alla nya kontakter, människor vi mött i Alphakursen, eller i Gudstjänsterna? Vad händer med alla barn i Scouterna & Söndagsskolan? Och alla uteblivna uthyrningar? Detta är ju givetvis berättigade frågor, och tyvärr kan vi inte påverka situationen lika mycket som vi skulle vilja.
Men däremot kan vi förstås påverka vår egen inställning. Hur ska vi förhålla oss till allt detta? Under 1970-talets proggrörelse i Sverige minns jag att Mikael Wiehe sjöng: Vem i hela världen kan man lita på? Frågan är ännu mer aktuell idag… När jag som pastor möter gymnasieelever och vi pratar om vad det innebär att tro, så använder jag gärna andra ord i det sammanhanget. Vi pratar om att lita på, att relatera till något, eller ha en relation med någon. I Bibeln används ord som tro och förtröstan för att beskriva en upplevelse av att ha någon, som går att lita på, som ger trygghet. Någon som blir min fästning när allt annat förklarat krig mot mig, som jag kan fly till, när jag är jagad. Som gör mig säker i tider av osäkerhet. En skuggig och vilsam plats, när solen bränner.
En Psaltarpsalm som lästs och citerats mycket i hela världen den senaste tiden är Psalm 91. Om du läser hela förstår du varför. Det handlar ju bl.a. om beskydd från pest och farsot, vilket är aktuellt i dessa Coronatider. Men jag vill särskilt lyfta fram inställningen här: Den som bor i den Högstes skydd, och vilar i den Väldiges skugga, han säger: Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på. Psalm 91:1-2. Och även v 5: Du behöver inte frukta nattens fasor… Vilken beskrivning! Att bo hos någon som ger skydd och vila! Och kunna konstatera att den jag bor hos, är min tillflykt och min borg, som jag kan förtrösta på. Idag är det verkligen dags att fundera över dessa uttryck. Vem kan vi lita på? Vem är vår förtröstan? Har vi en borg att flytta in i under dessa tider? Där man inte behöver frukta?
Ungdomspastor Erik Lindberg, som stöttade våra ungdomar förra året, tog i en predikan upp en fantastisk fråga. ”Vad är fruktan?” Och svaret var suveränt: ”En förväntan på det som ännu inte hänt”. Så en fråga till: ”Och vad är tro?” Ett lika suveränt svar: ”En förväntan på det som ännu inte hänt.” Wow! Samma svar?! Jo, för det är lika sant! Tro är en förväntan på det som ännu inte hänt, och även fruktan kan beskrivas på det sättet. Som en förväntan på det som ännu inte hänt. Och vad lär man sig av det? Man lär sig att det finns ett beslut att fatta, ett val att göra. Vad ska jag förvänta mig? Vad, eller vem, vill jag lita på? Vem är min förtröstan?
Är det verkligen så enkelt? Kan man bara besluta sig? Det finns en bekännelse i psalmen som är avgörande för vår tro: Den som bor i den Högstes skydd, och vilar i den Väldiges skugga, han säger:
Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.
Låt det vara din tro, din bekännelse. Förvänta dig detta. Säg detta!
Läs högt tillsammans med mig:
Herren är min tillflykt och min borg,
min Gud som jag förtröstar på.
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Visst är bibeln en fantastisk bok! De historiska delarna ger oss en spännande berättelse om ett helt folks levnadsöden, glädje och sorg. Osminkat möter vi enskilda män och kvinnor som välsignar och förbannar, gör misstag och hittar rätt igen...Levnadsvisdom och poesi finner man också, många säger att litterärt står Böckernas Bok över allt annat. Även profetiskt hittar man böcker som lyser som fyrbåkar i natten och de lyser inte sämre 2020. Lyssnar man sedan på Jesu bergspredikan, eller andra visdomsord från Mästaren i Nya testamentet finner man hörnstenar att bygga ett helt samhälle på. Bibeln är i sanning en skatt!
Den gyllene regeln är ett sådant där bibelord som många människor stavar på utan att egentligen veta att det är ett ord från Jesu läppar. Man kan höra fritidsledare, filosofer, politiker eller vem som helst citera orden som beskriver att ”allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem” Matt 7:12. Det är en logiskt vedertagen sanning som inte blir sämre för att det var Jesus som myntade den....
”Det är saligare att ge än att få”, är ett annat känt uttryck som vi använder i vardagligt tal med varandra, men som också återfinns i Bibeln. Vi har det genom Paulus som i ett avskedstal uppmanar sina vänner att ta hand om varandra med ett Jesuscitat, Apg 20:35. Visst är det roligt få en present eller visad uppskattning i något sammanhang. Men ändå är det ofta roligare att ge en gåva, något som kan glädja en vän, granne eller kanske till och med en helt okänd som behöver uppmuntran. Man kan uppleva detta så påtagligt att man känner sig rik när man ger något. Detta är en livsstil som bör genomsyra allt vi gör, att känna glädje över att ge och dela med sig. En slags generositet som smittar och berikar omgivningen.
Visst har du något att ge som kan glädja någon annan? Ja, jag tänker inte i första hand på varken prylar eller pengar, det är inte en insamling jag vädjar för. Nej, jag tänker på den Gudsupplevelse som vi har, det vi fått i gemenskapen med Herren Jesus Kristus. Någon kanske tycker sig ha sett mycket, under lång tid, medan någon annan nyss hittat fram och just börjat upptäcka. Det har egentligen mindre betydelse. Det vi fick var inte till för att behållas av oss själva för egen del. Nej, gåvan skulle delas med andra, då kommer den till sin rätt, och Du och jag kan känna givandets glädje.
Kom med gåvan som Du har och våga dela den med andra. Ta med den till församlingen och gläd andra som söker Guds rike. Dela Ditt vittnesbörd så andra får tro och trygghet. Vilka gudstjänster vi ska uppleva! När vi sedan skiljs åt är vi än mer uppfyllda av glädje som bara väntar på att delas med ännu fler. Ge åt grannen, någon på jobbet eller i kvarteret som behöver Din glädje och trygghet. Det märkliga är att glädjen växer när man delar den, som man brukar säga: ”delad glädje är dubbel glädje”....
Den närmaste tiden i Centrumkyrkan kommer att präglas av två spännande resor. Den ena resan är att vi läser Apostlagärningarna i Bibeln, med temat ”Till jordens yttersta gräns”. Budskapet som levde i den första kristna kyrkan ger vi vidare. Som enskilda kanske vi ger vår berättelse tvärs över gatan. Som kyrka ger vi många långtradare av bistånd till Lettland och Vitryssland. Till jordens yttersta gräns. Den andra resan är Alphakursen, introduktion i kristen tro, där vi alla med olika bakgrund kan dela vår längtan, fundering och upplevelser av livets stora frågor. Vilken resa! Och vilken generositet av alla som delar med sig.
Välkommen till Centrumkyrkan inte bara för att få, men också för att ge....
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Så lackar det mot jul igen. För varje år går det fortare och fortare mellan januari och december, och julen kommer nästan som en överraskning, fast det borde vara tvärtom. Erfarenheten skulle ha lärt oss att planera bättre, så det blir mindre stress och mer frid och ro i den signade juletiden. Jag hade hoppats att det skulle bli lugnare i den ålder jag har idag. Det är dock inte upplevelsen. Julsången ”Nu är det jul igen”… får på något sätt en ny dimension här. Igen! Redan?!
I skrivandets stund har hela den Backmanska klanen (läs familjen) nyligen inlett vår adventsförberedelse. Alla (förutom den glutenintolerante skribenten) har genomfört det Stora Pepparkaksbaket. En tradition vi påbörjade så fort familjen bildades, och nu är det fyra barn med man/hustru och 14 barnbarn, och så fru Backman och klanfadern; vi är allt som allt 24 personer. Vi möts numera i det hem som har störst kök, men i år blev det vår lägenhet i Eskilstuna, där vi strålade samman 1:a Advent, strax efter den Stora Adventsgudstjänsten, som ingen missar. Runt 8-10 barn kunde samtidigt kavla ut pepparkaksdegen på ett stort bord i ett litet kök, och någon skötte den enda ugnen. Minsta barnen sov middag eller lekte på golvet. Fullt överallt, stora varghunden och lilla katten visste inte var de skulle ta vägen. Allt detta gör Advent och Jul så levande på något sätt. Julsångerna, doften av nygräddade pepparkakor, stöket i köksavdelningen, glögg och julgröt, barnens entusiasm inför julhelgen. Det känns lätt leva med, för Julen känns plötsligt levande och inspirerad.
Tyvärr känns inte allt i livet lika inspirerande. Eller levande. Och det färgar av sig på allt annat också. Ett arbete eller en sysselsättning som inte känns levande, blir en plåga och upplevs istället dödande. Det tar bort arbetslusten och glädjen för mycket annat också. En död relation dödar också allt annat i tillvaron.
Men om man trivs med sitt arbete (om man har ett sådant), så kan det rent av upplevas levande och ge upphov till liv och glädje. Även resten av dagen blir meningsfull. Och en levande relation med någon man tycker om, gör även resten av livet levande.
En del upplever att Bibeln är så levande, och ger upphov till liv. Vi har t. ex en parafras av Nya Testamenten som kallas för ”En levande Bok”. Men andra säger att man inte förstår boken, eller upplever budskapet som dött och obegripligt. Under 1970-talet i Uppsala lärde jag känna en bibellärare som verkligen kunde få Bibeln, Den Goda Boken, Ordet, att leva. Hans förklaringar och beskrivningar av Guds Ord gjorde att man levde med, och blev inspirerad. Fast Ordet är levande i sig självt, måste det ändå landa någonstans för att kunna utveckla nytt liv. Guds Ord är inte bara ord. Det måste gestaltas i en människa.
Så läser vi i början av Johannes berättelse:
Och Ordet blev människa och bodde ibland oss… Johannes 1:14. Detta är Guds julklapp till oss. Han låter Ordet bli levande för vår skull. Jesus Kristus föds till vår jord. Tar gestalt i en människa för att kunna ge liv. Det är också min önskan till Dig. Att Du ska uppleva att Den Goda Boken, Ordet, lever för Dig, lever i Dig, och skapar nytt liv där tillvaron känts död och meningslös...
Välkommen till Centrumkyrkan under helgerna som kommer. Du inbjuds också till introduktionskurs i kristen tro, den efterfrågade Alphakursen. Där känns och upplevs den kristna tron verkligen levande. Vi har även ett temaår som berör hur det levande Ordet färdas ”Till jordens yttersta gräns”. Julens budskap som levde i den första kristna kyrkan, och gjorde allt levande i sin väg. Ända till jordens yttersta gräns. Ordet som ännu skapar nytt liv.
Fridshälsningar med förhoppning om en levande helg.
Pastor BG Backman med familj
____________________________________________________________________________
Under hela livet blir vi uppmanade och kallade till möten och sammankomster av olika slag och karaktär. De första kallelserna till barnavårdscentralen, för att möta doktorn eller distrikts-sköterskan, ordnar mor och far om så att de verkställs. Kanske vilar det på föräldrarna en bit upp i skolåldern att se till att sonen eller dottern
passar tider och genomför planerade samlingar i skolan och på fritiden. Men snart nog får man ta ansvar själv för att komma till de skilda sammankomsterna, och dessutom börja välja vilka man vill gå på. För allt hinner man ju inte med, och en del saker är ju roligare än andra. Eller viktigare... Redan i tonåren ställs stora krav på oss att sortera bland alla erbjudanden, och ta ansvar för det vi bejakar och lovar. Erfarenheten visar att
det inte blir mindre med åren. Föräldrar kallas till kvartssamtal och föräldramöten, anställda ska gå på personalmöten och båtägare går till båtklubben.
En del samlingar är ju faktiskt väldigt tråkiga och själsligt förödande medan andra är betydligt lättare att uthärda. Vissa sammankomster är t.o.m. enbart roliga och stimulerande.
Blir jag inbjuden till en ”jam session” med goda vänner så är inget offer att packa gitarrerna och förstärkarna i bilen för att sedan åka kanske 10 mil. Även om det bara är en övning. Men ett sammanträde, eller ännu värre, ett föredrag, i ett för mig ointressant ämne, kommer inte lika högt på min ”tio i topplista”. Och vem uppskattar kallelsen från Svensk Bilprovning och Folktandvården?
En del möten är varken roliga eller tråkiga, enbart viktiga, och prioriteras just därför... Bröllop känns roliga, högtidliga och romantiska, begravningar vemodiga, stämningsfulla. Givetvis är det så att vår inställning
till livet avgör till stor del hur vi uppfattar de olika sammankomsterna vi kommer till under vår jordevandring. Många reklamerbjudanden från föreningar, affärer och varuhus, klubbar och institutioner känns också onödiga, och väljs bort därför. Eller kanske man ångrar efteråt att man inte gjorde det...
Heliga sammankomster är ett uttryck som jag inte upptäckte förrän jag läst Bibeln i mer än 20 år. Ja, förstås inte 20 år i sträck, men jag brukar läsa Bibeln regelbundet efter en särskild bibelläsningsplan. Nu har jag läst denna fantastiska bok i drygt 66 år. En bok värd att rekommendera! Nåväl, under hösten 1994 (skrev upp detta) så läste jag i 3 Mosebok 23 om Herrens högtider, då man skulle utlysa heliga sammankomster. Vilket uttryck! På flera ställen i samma kapitel användes samma härliga ord för att beskriva det vi kallar Gudstjänst. Det var en förnyande tanke som for genom hjärnkontoret när jag såg detta. Våra sammankomster är alltså inte vilka som helst! Inte i första hand roliga, trevliga, glada, tråkiga, folkliga, inåtvända, utåtriktade, stimulerande, lärorika, långrandiga eller uppfriskande, utan just HELIGA.
Och vi som arbetar så mycket med att skapa trevliga, kreativa och intressanta samlingar, med nya grepp och koncept, modern teknik, gott fika, internationell prägel och ny musik! Helig sammankomst! På samma gång som orden känns svårförståeliga säger de ändå allt. Du och jag inbjuds till en helig sammankomst…
Välkommen till våra heliga sammankomster i Centrumkyrkan!
Helig därför att den Helige står som inbjudare och kommer att närvara. Hela den tid som nu kommer innehåller förväntan på just det. Adventstiden med hoppet om Frälsaren, Konungen, som en gång kom till oss, och som lovat komma till oss igen. Vi ber fortfarande så i den bön vi lärt oss:
Låt ditt namn vara heligt. Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske. På jorden, så som i himmelen.
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Att vara efterbliven låter inte särskilt positivt. I min barndom användes det oftast som beskrivning på någon som var handikappad eller sen i utvecklingen. Folk sa lite slarvigt att personen var ”störd” eller ”efter”. Det lät som om det var både smittsamt och obotligt, kanske till och med självförvållat. Allt efter som åren gått har värderingarna förändrats i vårdnadsfrågor och människosyn, och det tackar vi Gud. I stort sett, förutom något undantag, har Sverige anammat en människosyn där alla får plats och har samma värde.
De som fått en svårare start försöker vi hjälpa desto mer, för att om möjligt, ge alla samma chans i livet.
Sveriges Radios sommarpratare lyssnar jag gärna till när jag hinner, och numera är det ju möjligt att lyssna när man vill. Det brukar vara närgånget, beröra livets djupheter, och inte sällan handla om högst existentiella frågor. Livets mening och utmaningar, glädje-ämnen och svårigheter. Och hur man övervinner hinder på vägen. För många år sedan hörde jag en av våra svenska kända författarinnor kåsera över ämnet ”Utvecklingsstörd” på ett ovanligt, men lättfattligt sätt. Jag fick verkligen en tankeställare.
”Vad hindrar utvecklingen? Finns det något som hindrar din utveckling? Är du störd i din utveckling? Då är du utvecklingsstörd. Har du blivit efter någonstans på vägen? Då är du efterbliven...” Egentligen mycket tänkvärda formuleringar. Det är inte bara det vi fick eller saknade då vi föddes som avgör om vi är utvecklingsstörda eller efterblivna. Egentligen kommer alla hinder som möter oss i livet att göra oss mer eller mindre utvecklingsstörda om vi inte forcerar dem. Liksom allt som hotar att fördröja oss så att vi blir efter på vägen. Det är nog många av oss som ur den synvinkeln är efterblivna...
Den andliga utvecklingen står också inför olika hot och hinder, både för enskilda kristna, liksom för en hel församling. Att vara andligt utvecklingsstörd eller bli efter på vägen, efterbliven, ur himmelrikets aspekt måste förstås vara ödesdigert. Därför ger oss Bibeln många uppmaningar att ta hand om varandra, för att ingen ska missas, komma för sent, eller bli efter på vägen.
Hebréerbrevet 4:1 säger: Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. I en äldre översättning från 1917 heter det: Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes ha blivit efter på vägen. Ett fint uttryck. Att se till att ingen blir efter på vägen.
Det händer mycket i vår kyrka just nu. För den som vill se det liknar det en förnyelseprocess som berör både kyrkan, och de människor som där söker sin Gud. Men jag vill gärna ge Dig en särskild uppmaning i det som nu sker: Se till att Du är med, att Du inte blir efter på vägen. I våra Gudstjänster och i vår gemenskap byggs broar mellan Gud och människor, och mellan systrar och bröder. Allvarliga situationer som lyfts till Gud i bön i Gudstjänster blir efter en tid ett ämne till lovsång och tacksägelse. Det är andlig utveckling. Det är vår önskan och vision att denna utveckling ska få fortsätta i Centrumkyrkan, i våra hem och våra hjärtan. Låt oss hjälpas åt så att ingen ”blir efter”. Tvärtom ska vi bli fler som hittar vägen...
Att växa vidare är temat under hösten. Vi låter olika bilder av Jesus beröra oss, och i en Bibelstudieserie, med seminarium och samtal, poängteras utveckling och tillväxt. Från januari 2020 blir temat:
”Till jordens yttersta gräns”! Låt inget hindra din utveckling! Välkommen att växa vidare med oss i Centrumkyrkan!
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
”Allt som har liv växer och utvecklas”. Det är en bevingad formulering som finns i inledningen till Pingströrelsens kända sångbok, Segertoner. Pastor Lewi Pethrus skrev det 1930 som en förklaring till den sångskatt som växte fram under denna tid av väckelse, när många människor i vårt land sökte sig till kyrkor för att få svar på livets stora frågor. Den aktuella strofen syftar på sången, som lever och utvecklas där det finns livsglädje och hopp. Det kan man se på ett litet barn som skuttar fram och sjunger egna komponerade sånger. Det är ingen tillfällighet att man vill sjunga när man är glad. Vi är skapade så, för de flesta är det naturligt att sjunga ut sina känslor. Världen är full av badrumssångare, varav en del kommit att utvecklas till hovsångare, trubadurer och körsångare.
I vårens tid stämmer också orden på vår natur som då upplever sin allra mest intensiva period. Den som är jordbrukare eller har egen trädgård vet hur bråttom allt får, både det som växer och den som ska sköta det. För vårdas och skötas ska det om det ska få en rimlig chans att utvecklas, mogna och ge frukt. Växten ska grävas om, ogräset rensas bort, och jorden vattnas och tillföras näring. Jo, det kan växa ändå, även utan skötsel. Men det får trängas med ogräs och tistel, och kommer inte alls till sin rätt. I vissa fall dör det faktiskt. Det kan bli ogräset som tar kraften, och plantan tynar bort i brist på näring och ljus.
Det växer även i en hyreslägenhet där man odlar i balkonglådor, och börjar tidigt på våren med att sätta frön i små lådor i köksfönstret. Man ”driver” upp fröna i lådan som ska skötas noggrant med rätt mängd fuktighet och ljus, och fungerar som ett mindre växthus. Det hela handlar om att skapa de bästa förutsättningarna för växten att utvecklas. Möjligheterna blir stora om det finns växthusmiljö och tid för omsorg. Vem har inte hört talas om folk som går och pratar med sina blommor? Man kan tycka vad man vill, men det blir fina blommor, för de får daglig vård av någon som bryr sig...
I Centrumkyrkan växer det också, på många sätt. Inte bara aktiviteter och lokaler, utan framför allt är det människor som får utveckla och förstå sin tro på en personlig Gud, och vad det innebär för vardagslivet. Under vårterminen har vi haft en grupp som fungerat just som ett växthus, runt 30 deltagare, uppdelade i fyra samtalsgrupper. Vi har mötts varje vecka för att i en Alpha-kurs undersöka frågor och svar om livets mening i Bibelns ljus och ur våra egna erfarenheter. Alpha är en slags introduktion till den kristna tron, som en slags konfirmationsundervisning för vuxna. Och det är bara en av de grupper som regelbundet möts för att växa med varandra, i hemmen eller i kyrkan. Gudstjänsterna på söndagar fungerar som växtnäring och vattning som sedan bryts ned och bearbetas i vardagen och i smågrupperna. Man kan säga att församlingen blir ett ”drivhus” där frön får gro och växa, utvecklas, blomma och bära frukt. En fantastisk möjlighet för alla som vill växa vidare!
Sommaren och hösten erbjuder fortsatt tillväxt för den som vill. Hela sommaren på Sommargården i Skillinge med Torsdags-caféer och söndagsgudstjänster fungerar som oaser och återhämtnings-platser. Under 23-25 augusti kan man delta i församlingslägret,
en slags upptakt inför hösten. Vi samlas på Lärsätersgården under rubriken: ”Växa i tro och kärlek”. Under hösten erbjuds gemenskap i Centrumkyrkan kring Bibelsamtal som vi kallar: ”Växa vidare”. Hur långt ska vi växa då? Equmeniakyrkan har detta år som tema: ”Till jordens
yttersta gräns”! Wow! Välkommen att växa vidare i Centrumkyrkan!
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Behöver du hjälp sa jag till mannen som knäböjde vid bakdäcket på sin bil och växelvis slog och lirkade med fälgkorset för att få loss däcket. Jag hade parkerat bakom honom vid Gullmarsplan, och jag frågade inte utan en viss stolthet i rösten. Kanske kunde mitt fina nya nästan oanvända fälgkors, (som inte var ett kors utan en lång arm), bli till nytta till slut? ”Jo, tack för att du frågar”, sa han, och i detsamma for både han och däcket bakåt. Han fick loss det ändå… Så bytte vi något ord, och jag for vidare. Detta hände under tiden vi bodde i Stockholm, en hektisk tid i en stor stad med mycket trafik. Där behövde många få hjälp…
Hade barnen varit med hade de sagt att det var typiskt pappa att alltid stanna och fråga om det var någon som hade problem och behövde hjälp. Vi har ett antal sådana historier i familjen där vi stannat för att ge en hjälpande hand. T.ex. en gång på motorvägen när en bil framför oss tappade ett däck, och hela hjulet for av! Det visade sig vara en man från Schweiz som varken kunde svenska eller engelska. Det gnistrade rejält om bilen när bromsoket släpade i och barnen frågade lite tvekande: ”pappa, varför just vi...?” Men vi stannade den gången också...
Varför gör man sådana saker? Är det något behov av att visa sin duktighet eller hur präktig man är? Ett sätt att briljera inför Gud och människor genom att vara ”generös” i utsatta situationer? ”Ser ni hur bra jag är”... Jag tror mer att det beror på medvetenheten om att nästa gång kanske det är jag som behöver hjälp. I och för sig är ju det också lite egoistiskt, men det bygger inte bara på tron att om jag hjälper någon nu, så kanske någon hjälper mig en annan gång. För min del är det bara så enkelt att jag inser att vi alla behöver hjälp i olika situationer. Har man stått vid en vägkant och frusit med punktering, slut på bensinen eller en kokande motor t.ex., så är det inte lika lätt att åka förbi någon annan som står där. Man vet hur det känns att behöva hjälp...
Att behöva hjälp är inte fult på något sätt. Jag skulle i stället allvarligt vilja ställa frågan; finns det verkligen någon som inte behöver hjälp? Det är inte något särskilt fel på den som frågar efter hjälp, snarare ett friskhetstecken, en sund insikt om sitt behov. Vi människor behöver verkligen en hjälpare. Det visste Gud, som har skapat oss med våra behov och möjligheter. Han vet vad vi kan, och också våra begränsningar. Därför berättar Bibeln för oss att när Jesus Kristus fullgjort sitt uppdrag på jorden, och vänder åter till himmelen, lämnar Han oss inte ensamma. Den speciella händelsen firar vi förresten på våren, Kristi Himmelsfärds dag. Jesus berättar att Han då ska be Fadern om att ge oss en annan Hjälpare, Sanningens Ande. Han lovar att under den tid vi väntar Honom tillbaka, ska vi få en annan som hjälper oss. Den Helige Ande. Läs gärna Johannesevangeliet 14:16.
Och just den upplevelsen, när Anden kom, hände under Pingst-dagen, som firades även på Jesu tid. Det blev så revolutionerande att denna dag kallar vi för kyrkans födelsedag! Det var då de gömda och rädda lärjungarna fick del av hjälp och kraft från Gud, och från den dagen började den kristna församlingen växa starkt. Detta berättas om i Apostlagärningarna 2.
Den Helige Ande, Hjälparen, är en personlighet i Gudomen som har kommit för att visa oss Gudsriket, ge oss glädje och kraft i vardags-livet, och lära oss vem Gud är. Behöver du hjälp? Då behöver du Hjälparen, Den Helige Ande. Du och jag kan möta Honom här och nu. I ensamheten eller i bönegruppen, eller på någon av sommar-konferenserna som kyrkorna arrangerar i sommar. Men du behöver inte åka långt. Du är välkommen att möta Hjälparen i Centrumkyrkan under våren...
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
Många av oss minns repliken i en av Hasse Alfredssons otaliga rollfigurer. Hasse har roat många, och tillsammans med duktiga kollegor och komiker i Sverige också lyft fram en del allvarliga saker i vårt land. Ofta blir situationerna tydligare vid dylika parodier, jag tänker t.ex. på Tage Danielssons oförglömliga monolog om Harrisburg-olyckan och den så kallade sannolikhetsfaktorn. Dom fick oss att genomskåda och skratta åt de tunna politiska uttalanden som gjordes då. Att använda sig av humorn för att vända uppmärksamheten mot något viktigt kan vara bra ibland.
I den nyss nämnda rollfiguren som klockare, får vi veta att Pastor Jansson är modern och bra. Hans liknelser om att livet är som en påse, tomt och innehållslöst, om man inte fyller det med något, har ju onekligen ett visst djup, även om nu Hasse driver liknelsen in
absurdum. Dessutom har ju pastorn ”inga bestämda åsikter om nånting”, vilket vi småler något åt...
När jag tänker på detta blir det förstås en tankeställare i mitt eget liv. Man får bara hoppas att inte de liknelser man framställer krånglar till det för lyssnaren, det är ju tänkt tvärtom. Eller att man i ett försök att förstå allt och alla inte vågar ha en åsikt, eller vågar ge ett svar. Jo, nog finns det lite stoff för självrannsakan i denna karikatyr.
Och just den upplevelsen, när Anden kom, hände under Pingst-dagen, som firades även på Jesu tid. Det blev så revolutionerande att denna dag kallar vi för kyrkans födelsedag! Det var då de gömda och rädda lärjungarna fick del av hjälp och kraft från Gud, och från den dagen började den kristna församlingen växa starkt. Detta berättas om i Apostlagärningarna 2.
Den Helige Ande, Hjälparen, är en personlighet i Gudomen som har kommit för att visa oss Gudsriket, ge oss glädje och kraft i vardags-livet, och lära oss vem Gud är. Behöver du hjälp? Då behöver du Hjälparen, Den Helige Ande. Du och jag kan möta Honom här och nu. I ensamheten eller i bönegruppen, eller på någon av sommar-konferenserna som kyrkorna arrangerar i sommar. Men du behöver inte åka långt. Du är välkommen att möta Hjälparen i Centrumkyrkan under våren...
Allra mest är det just den inledande meningen som fångat mitt största intresse, och som jag minns bäst...”Varför kommer ni inte när jag ringer för”...? Det ligger något av en ömsint vädjan i detta, som jag själv kan identifiera mig med. Jag ägnar en hel del tid åt mail, brev, telefonsamtal, ibland hembesök eller pratstunder där man råkar träffas. Ofta berättar jag om min tro på Jesus Kristus, och vad församlingsgemenskapen betytt för mig. Nästan alltid avslutas min konversation och samtal med att jag ger en inbjudan till att dela denna upplevelse med oss i Centrumkyrkan. Svaren brukar variera. Ibland kommer ursäkterna på rad, varför man inte kan, orkar, vill eller hinner. Eller kanske kommer ett löfte om att ”titta in nån gång.”
Jesus berättar liknelsen om festen, Luk 14:15. Som Du kanske minns slutar den med att mannen som bjudit många gäster konstaterar att de flesta ursäktat sig och inte kommit. Till sist säger han åt sina tjänare att gå ut på vägar och stigar och ”nödga” alla som vill att de ska komma till festen...
Min önskan är att Du inte upplever pratstunder med oss som påträngande eller enerverande. Vår önskan är att Du ska kunna dela gemenskapen kring Jesus med oss i glädje och sorg. Gör slag i saken och glöm alla ursäkter! Inbjudan går ut till festen i Centrumkyrkan! Ta vara på den. Se till att Du kommer när vi ringer!
Fridshälsningar från
Pastor BG Backman
____________________________________________________________________________
Nog för att du finns överallt
men det är ändå nästan bara
i stillheten inför din tron
som du får mitt hjärta
att sprängas
av din närvaro
Ditt ord har skapat min omvärld
men trots den storheten
njuter jag än mer ibland
när det bara är du och jag
och jag inser att du talar till just mig
På allt det vis, som bara du gör
Vem rörs inte av dina under, Gud
Men trots allt det jag vet du gjort
är det när jag inser att du gör något
genom en sån som jag
jag fullt förstår.
Johanna Lindberg
____________________________________________________________________________
Det är mörkt ute när jag sätter mig ner för att skriva de här raderna, och just nu är vi inne i Advent och jultiden. Det är mycket tidigt på morgonen, ännu inte dags för skola och arbete, och jag rycks med av stämningen från lite svag julmusik, och doften av julblommor och pepparkakor. Och så ljus förstås… Förutom den vanliga belysningen brinner även ett stearinljus där jag sitter. Härligt! Det blir ännu ljusare stämning, och lite varmare, vilket är skönt så här tidigt på morgonen.
Men ute är det svart.
Mörkret verkar råda inte bara på grund av årstiden, utan även på andra sätt. Våld, hat och rasism har blivit vanliga ord i nyhetsförmedling och vi har även inom detta område fått lära oss nya ord. ”Etnisk rensning” kallas det när man sätter i system att utplåna eller fördriva grupper av människor från särskilda folkslag. ”Gruppen” kan vara stor, på Hitlers tid var det sex miljoner judar som systematiskt blev offer för etnisk rensning, fast vi inte visste vad orden betydde då. En del tyckte sig se ett visst skimmer över detta och manipulerades att tro att det skulle innebära ljus i världen när detta folk var borta.
Sällan har mörkret varit så totalt. Ingen trodde väl någonsin att liknade tendenser skulle kunna komma igen, men idag ser vi mörkret på nytt i vår värld. Vi har sett det på nytt, både i Afrika och Europa, hur folkslag kämpar mot folkslag, inte bara land mot land, och krigen har fått nya dimensioner. Tyvärr ser vi hur samma ideologi om utrensning finns i vårt eget land.
Att tända ljus ger värme och lyser upp, och vi gör det särskilt i vintertid. Vi gläds när vi ser hur ett ganska litet ljus förmår lysa upp ett mörkt rum, och ger värme och ro. På något sätt tänds också något inom oss, en förhoppning att ljuset en dag ska segra över mörkret också i en vidare bemärkelse. Profeten Jesaja (700-talet f.Kr.) har ett oerhört budskap till oss, som syftar på att Gud skulle sända sin Son till vår värld. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, läser vi ur Jesaja kap 9. Läser man några versar fram ser man att det tydligt pekar på Jesu födelse. Det var det sanna ljuset som skulle komma till vår värld. När vi läser om Jesus från Nasaret i Nya Testamentet ser vi att det var hela Hans liv, att sprida ljus till dem Han mötte. Och hela historien visar oss att många fått se det ljuset.
Tänder vi ljus i vår tillvaro för dem vi möter? Vi tänder ett ljus i Advent sjunger vi, och det är härligt på många sätt. Men med tanke på allt mörker därute behövs det nog att Du och jag kommer tillsammans och tänder våra ljus för att de som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Fler små ljus blir ju ett stort, och vägen blir lättare att hitta. För dem som möter helgerna med hopplöshet och ensamhet önskar jag verkligen att ljuset kunde få lysa klart, så ångest och mörker, hat och förtvivlan fick vika för ljuset från himmelen.
Tänd ditt ljus där Du finns så gör jag det där jag bor. Men låt oss också göra det tillsammans, gärna i Centrumkyrkan, i Advents- och Jultid, eller under hela den mörka vintern. Du kan besöka oss under en Gudstjänst, här finns alltid tillfälle att tända ett ljus i vår ljusbärare, kanske be en bön, ensam eller tillsammans. Hit är Du alltid välkommen.
Fridshälsningar pastor Bengt-Göran Backman
Om du undrar vad Kristen Tro är? Anmäl dig till Alphakursen
KÅS Kungsörs "Galleria" Välkommen att fynda och samtidigt hjälpa andra
Bakgrundsbilden är Lundbysjön sett från Församlingens Lägergård Lersäter utanför Kolsva